Krokar längs vägen

Den senaste veckan har varit väldigt intensiv, därav litet glapp i bloggskrivandet. Som för de flesta andra väldigt aktiva orienterare har det varit en blandning av förväntan, spänning, sömnbrist och omladdning. 10-mila ha passerat och följdes direkt upp med en intensiv tävlingshelg i Dalarna. Sammanfattningsvis kan man väl säga att den tidigare väldigt raka enkla vägen just nu är inne i ett krokigare parti – något som hör till, som man får erfarenheter av och som påminner om hur tungt elitidrottslivet kan vara.

Som de flesta säkert har koll på var den avslutande sista sträckan långt ifrån Fredriks bästa lopp, många säger att man ska lära sig av misstagen och analysera. Det brukar vi också göra, men det gäller att välja rätt tillfällen. Att grotta ner sig i detaljer som gick fel i söndags finns inte utrymme för mitt i tävlingssäsongen. Detta innebär inte att vi rycker på axlarna å hoppas på nästa gång. Den förtvivlan, ilskan, hopplösheten och besvikelsen som Fredrik visade i söndags kunde nog alla se, och nästan känna. Men precis som man under tävlingssäsong hinner njuta av framgången i ca 10 timmar innan det är dags att se framåt så får man inte älta besvikelsen längre än så heller. Vi jobbade vi på att ta bort de tyngsta känslorna och tankarna för att kunna ladda om inför nya tävlingar. Ladda om mentalt, bygga upp självförtroendet och få en positiv fysisk känsla var viktigare än att, just nu, rota i vad som inte stämde.

Vi lyckades. Inför helgens Swedish League var energin uppe igen. Bra kvitton under veckan och vi såg fram emot helgens tävlingar. Medel och lång, fredag och söndag – med störst fokus på söndagen såklart. Fredagens medeldistans var dock inte Fredriks melodi, men misstagen i skogen var tyvärr inte det som förstörde dagen. Jag följde honom självklart på GPS:en och blev orolig när den stannade påväg till 17:e kontrollen. Hoppet var att han tappat den. När den sedan började röra sig sakta mot mål insåg jag att han gjort illa sig. Plockade med mig en linda och sprang ut i skogen mot hans gps. Mötte honom linkande på en stig och problemet var stortåleden som överböjts uppåt vid ett felsteg i en grop. Inte så svullen, lindade för säkerhets skull och sedan bar jag honom på ryggen ut till vägen där coach Thomas sedan plockade upp honom och de for direkt till Falun.

Slätröntgen visade inga tecken på skada. Dock krävs det CT och MR för att utreda diagnosen. Svullen och obrukbar är status just nu och allt vi kan göra är att hålla tummarna. Vi försöker tänka positivt, se det som ett litet hinder på vägen – och som alla vet; hinder är till för att forceras. Han motiverar sig redan nu med att sätta rekord i träningsvecka under den alternativperiod som kommer krävas. Med 3 månader kvar till VM finns all motivation i världen och inte ska vi låta en liten grop utanför Säter förstöra vår plan. In med plan B så är det bara att köra!

De senaste veckans ljusglimtar har varit mina egna prestationer och resultat. Trots en krånglande fot som börjat bråka igen har jag lyckats plocka fram det som funnits i kroppen och därtill gjort stabila tekniska insatser. En kul 3:e sträcka i Lidingös andralag på 10-mila, in som 9 efter min sträcka. Vi slutade sedan 21:a och bästa andralag. Efter en, vad jag tyckte, kul medeldistans i fredags belönades jag med en 19:e plats, klarade mitt mål som topp 20 även om det kunde varit ännu bättre tekniskt.

Jag har dock alltid svårt att glädjas när det bara går min väg orienteringsmässigt. Jag anser ju att framgång och tur ska vara proportionellt mot den insats man lägger i träning och målmedvetet arbete. Jag skulle ge bort mina prestationer om det innebar Fredriks framgång, jag skulle byta min fot mot hans om det gick. Men så länge som världen inte funkar enligt mina teorier så får jag försöka glädjas ändå. Nu stänger vi vårsäsongen och jobbar vidare för att sommaren ska ge den lön han förtjänar.